A  N  N  I  K  A   S  V  A  H  N  B  E  R  G

Hur fångar man en människas själ och personlighet? Det fotografiskt exakta porträttet är sällan det bästa sättet. ”En värld är varje människa”, diktade Gunnar Ekelöf. Den sammansatta, glidande, motsägelsefulla och mångtydiga personligheten gestaltas nog bättre i ett öppet måleri som hos Linköpingskonstnären Annika Svahnberg.

Hon arbetar i en expressionistisk tradition och påminner om den sena Helene Scherfbeck (1862-1946) och Olle Skagerfors (1920-97). Självporträttet i konsthistoriskt perspektiv har funnits länge, sedan antiken och tog extra fart under renässansen. Det egna ansiktet som modell och dialogprojekt är alltid tillgängligt. I vår svenska samtid kan vi erinra oss Lena Cronqvists självporträtt, Carin Ellbergs dagserier under 1990-talet och Marianne Lindberg De Geers projekt ”Jag tänker på mig själv”.

Trots tonvis med konstvetenskapliga referenser lyckas Annika Svahnberg tillföra genren nya, personliga kvaliteter med sin mycket uttrycksfulla egenart. Hon visar närmare 40 självporträtt av utställningens totalt 48 verk. Alla är extremt olika, ändå lika på något märkligt sätt. En blick, en detalj, alltid något som påminner om hennes ständigt föränderliga ansikte. Friheten, den odogmatiska lusten, är hennes signum likväl som det oavslutade, aldrig överarbetade slutresultatet. Även det som skulle kunna ses som slarvigt och tillfälligt fungerar bra i detta sammanhang.

Färgerna och formerna är skissartat processade. Det finns aldrig något som sluter till eller stänger ute betraktaren. Tvärtom, här finns jag, vi kan börja samtala om vad som helst, tycks hon vilja säga. Dialogen med spegeln vänder sig utåt publiken. Människa möter människa. Så enkelt, så otvunget, så skönt och okonstlat. Kort sagt, detta är en utställning man gärna sluter till sitt känslohjärta. Jaget möter ett du och vi varandra.

Hon visar närmare 40 självporträtt av utställningens totalt 48 verk.

https://corren.se/kultur/konstrecension/artikel/jaget-skildrat-extremt-olika/rkq7wgxr